Låter man blodsockret bli för lågt är det samma sak som en katastrof. Det tar många timmar att repa sig och humöret försämras ganska rejält innan man är uppe på stabil nivå igen. Medan blodsockret åker utför hinner man bli trött, tappa motivationen för all träning (och allt annat också för den delen), äta vad som helst i alltför stora mängder och dessutom bli väldigt grinig och otrevlig.
Vi är ju alla olika och vissa är inte lika beroende av mat som andra. Jag hör dock till dem som är extremt känsliga och märker man att jag beter mig otrevligt eller konstigt är den vettigaste lösningen att snabbt ge mig en banan. Min man brukar säga att om vi ska ut på stan behöver jag först ha ätit frukost och mellanmål direkt före vi åker, sedan behöver vi börja med lunch på stan innan själva shoppingen inleds. Ibland har vi övervägt om inte intravenöst skulle vara ett alternativ...
Skämt åsido. Jag har under våren hunnit bygga upp ganska hållbara och goda matrutiner och det har inte varit svårt att äta regelbundet och hälsosamt då jag varit mycket hemma och kunnat påverka mina egna måltider. Sedan då jag har börjat jobba heltid, 8 timmar om dagen, blir det mitt i allt helt nya rutiner. Det är en utmaning att få i sig flera mellanmål och dessutom en vettig, näringsrik och mättande lunch. Men jag måste få det att funka, annars kommer jag att begrava mig sängen av utmattning varje kväll då jag kommer hem från jobbet. Och det vill jag inte. Jag vill orka med träning och jag vill helst behålla mitt goda humör också.
Mat i vettiga mängder och OFTA är min räddning. Om jag fyller på med jämna mellanrum hinner jag aldrig uppleva nedförsbacken och jag upprätthåller mitt humör och behåller min energi. Och jag slipper tampas med att vända nedförsbacken till uppförsbacke igen, vilket är en ganska långsam och tidskrävande procedur då det väl har hunnit gå för långt.
Då jag nu känner mig själv såhär pass bra är det ju dumt att testa gränserna. Därför tänker jag äta - och ofta! Ät gott folk så orkar ni!
Sofia.
